De gamla batterierna hade gjort sitt upptäckte jag vid sjösättningen. Det finns inte likadana batterier att få tag i länge så jag fick nöja mig med batteriet som ersätter den gamla modellen.
De nya batterierna är något högre än de gamla, men annars var det samma yttermått. De är något fyrkantigare till formen dock, så jag fick justera klossarna som håller banken i sidled förutom klossarna mellan batterierna och toftet. De nya batterierna är på 75 Ah styck mot 50 Ah för de gamla.
Bytte pekets nedhal till original från det fasta som satt där förut. Det fasta nedhalet gjorde att man fick lägga sig på däck, krypa under mantåget och sträcka sig ned till öglan i fören för att sätta fast det. Iom att man måste krypa under mantåget kan man inte ha flytväst på sig, så när man skulle fälla upp peket fick man ta av sig flytvästen plus alla kläder man hade utanpå. Otroligt irriterande.
Inte var dag man ser en så här hög koncentration av flerskrovsbåtar
I år ställde vi upp i Ornö Runt. Första riktiga flerskrovstävlingen för Greyhound. Det var spännande att se hur den betedde sig i förhållande till de andra flerskrovsbåtarna och kul att se hur de andra seglade. När man är ensam flerskrovsbåt på en tävling eller på fjärden får man inte något kvitto på hur fort man skall gå eller om man har rätt segel uppe.
Flerskrovsbåtarna startade så sent som halv ett. En hel timme efter sista startande enskrovsgrupp, så det var lite ödsligt vid startområdet. Men det var nog bra då vi generellt behöver lite mer svängrum än enskrovsbåtarna.
De lovade västliga vindar på ca 10 m/s i starten för att sedan mojna på eftermiddagen. Vi började därför med ett rev i storen och rullade ut screachern på undanvinden efter starten. Efter vi hade gippat första gången och åkte rakt mot Ornö kom det ett åskoväder med vindar på 15 m/s från NV. Många båtar fick problem med de stora förseglen. Våran screacher slog in i förstag och vant och när jag skulle skota över seglet till andra sidan lossnade skotschacklet som sitter i seglet. Efter det stod screachern som en flagga rakt ut. Det kanske var räddningen från att ha skörat seglet som en del andra båtar gjorde?
Efter att riktat fören norrut igen började det lugna ner sig lite. Screachern rullade jag in, satte fast skotet igen och rullade ut seglet. Nu fick vi en ganska trevlig segling upp till Mörtö-Bundsö. Dock hade vi lite för lite segel uppe med den revade storen.
Efter att ha gippat oss ner bakom St Lökholmen rullade vi in screachern för att jag trodde att vi skulle få vinden mer rakt framifrån. Det skulle vi inte ha gjort då båten bakom kom ikapp och om. Bara att hissa screachern igen och ta ur revet ur storen då vinden nu bakom öarna verkligen hade bedarrat. Nu kunde vi knapra in så sakteliga igen och i den byiga vinden söder om Fiver-Sätra kunde vi segla om. I den byiga vinden kom det några riktiga tryckare som skvallrade om vinden längre söderut på Fjärdlångsfjärden. Söder om Mefjärd tog vi därför ner screachern och seglade på focken, vilket var fullt tillräckligt i den 8-9 m/s hårda vinden.
Ner till Nedergårdsö hade vi nästan kryssbog. Här fastnade vi lite i lä för Landsätta och båten vi tampades med kunde smita om på läsidan. Ner mot Långbäling gick vi dock lite högre än den andra båten så när det var dags för kryss genom Långbälingssundet låg vi lite före igen. I Långbälingssundet kunde man visst ta två vägar. Det visste vi inte och tog vägen som var inritad i seglingsföreskrifterna, dvs åkte norr om grynnorna. En bättre väg skulle vara att slå ner söderut mellan grynnorna och Gålkobb och sedan göra ett slag söder om grynnorna. Det gjorde den andra båten som nu vann väldigt mycket mark då vi fick dålig vind och motvrid mest hela tiden.
På Mysingen blev det kryss upp till Rumpudden. Det märktes att det var här vi har att lära. De andra båtarna smög sakta men säkert ifrån. Jag tyckte vi hade svårt att ta höjd och få gång i lådan i den grova sjön och den allt mer lätta vinden. Ett par felbeslut vid norrpricken gjorde att vi även fick göra ett par extra slag. Vi skulle ha gått bakom pricken och rundat söder om grynnorna. Vid Rumpudden dog nästan vinden helt. När vi hade passerat och trodde att vi kunde falla av vred vinden utmed öarna, så ju mer vi föll av, desto mer vred vinden mot. Otroligt frustrerande.
När vi kom upp mot Rotholmarna kunde vi dock äntligen rulla ut screachern igen.Efter lite om och men dvs. Det kan ju inte bara fungera utan måste krångla lite hela tiden. Ibland när man ska rulla ut seglet efter en lite stökig inrullning i hård blåst kan seglet sno/låsa sig på något sätt runt rullen så man bara får ut halva seglet. Efter några inrullningar och försök till att rulla ut seglet igen lossnade det och vi fick ut hela seglet. Nu ökade vinden igen (alltid hård vind runt Gålöfjärden) och vi kunde ta in på båtarna framför. I mål var vi bara någon minut bakom båten vi tampades med runt banan vilket var överraskande. Trodde marginalen skulle vara betydligt större än så efter våran svaga kryss.
På det stora hela måste vi vara nöjda. Jag tyckte vi hängde med de andra båtarna OK när vi inte gjorde misstag. Med lite övning i fler skarpa situationer kommer det att gå bättre och bättre. Viktigt att inte fega ur när man seglar trimaran. Den tål mer vind än vad man tror. Full stor vid 8-9 m/s är inget konstigt. Sen får man anpassa förseglen efter vindstyrkan.
Efter ett par dagar med dåligt väder då vi städade ur och inredde båten kom solen tillbaka tillsammans med svaga vindar. Perfekt dag att lufta seglen igen. Om en vecka går starten för Ornö Runt, så vi bestämde att testa Ornö Runt-banan. Vindar från O-SO gav inga större utmaningar då vi kunde sträcka nästan hela banan. Det var bara på utsidan Kymmendö där det är som trängst bland småöarna och söder om Fiver-Sätra vi behövde göra några slag. Annars var det bara att åka. På insidan och söder om Ornö hade vi screachern uppe. Söder om Ornö i medvinden hade gennakern varit optimalt, men den får vila tills på lördag.
Det var en mycket fin dag, men ack så kallt. Kallt i luften och kalla vindar gjorde att vinden gick igenom precis allt man hade på sig.
Ett par båtar såg vi som också luftade sina segel. Betydligt fler än tidigare i veckan då fjärdarna var helt öde. Man märker att säsongen börjar komma igång på allvar nu.
Ny dag, ny seglats, och ett nytt försök att nå Norrviken. Det skulle blåsa lite mindre idag, så jag riggade screachern. Bra att ha på undanvinden om inget annat då det skulle blåsa en del på morgonen.
Samma procedur som igår: satte segel bakom Gumsen och sedan ut på Jungrun via Dalarö.
Här blev klockan igen ganska mycket då jag hade en del strul att rigga screachern. Rutinerna sitter inte än. Dessutom tuppade vinden av mitt på Jungfrun och vred från S till mer SV. Då tänkte jag göra som igår och runda Mörtö-Bundsön och sedan åka tillbaka. Efter ett tag vred dock vinden tillbaka och ökade igen. Då blev vinkeln för brant för screachern. Jag lät den dock sitta upp med lite fladder för att söka skydd av Mörtö-Bundsö. Väl där föll jag av, rullade ut focken och rullande in och tog ner screachern. Rutinerna sitter inte här heller så det blev en del trassel och om och men. Nu hade jag glidit ner ända till Mörtöklobb innan allt var i sin ordning. Jag skulle inte ha haft screachern uppe med fladder utan tagit ner den direkt istället utan att falla av. Bättre att minska segelytan direkt när man märker att man har för mycket duk uppe.
På Norrfjärden blåste det rejält så jag struntade i att åka runt Mörtö-Bundsö utan tog kurs direkt mot Dalarö istället.
Nästan framme vid Dalarö tuppade vinden av nästan helt. Efter ett tag kom den tillbaka lite och jag kunde kryssa mig hem igen med full fock.
Det är tydligen längre än vad man tror till Norrviken. Får gå upp i ottan någon gång för ett nytt försök.
Idag var det premiärsegling! Jag brukar ta ledigt Kristihimmelfärdsveckan för att segla och trimma in allting. En jättefin dag med sol och friska vindar från SV till S. Medelvinden låg runt 9 m/s.
Jag satte segel bakom Gumsen och länsade sedan ut till Jungfrun via Gunnarsholmen och Dalarö. Vid Dalarö prövade jag att göra lite gippar i passagen mellan Dalarö och Korsholmen. Det fungerade bra, men man behöver ett större segel än focken för att tjäna på att skära och gippa. Ute på Jungfrun hade tiden dragit iväg lite så jag beslutade att åka runt Mörtö-Bundsön och sedan hem igen. Annars hade jag tänkt att luncha i Norrviken, men det var lite långt dit. Bättre att kämpa sig runt Mörtö-Bundsön och luncha i lugn och ro vid bryggan. Nu fick jag vinden lite mer från sidan och norr om Ornö ökade vinden. Greyhound visade sin bästa sida och loggade farter på 15+ knop hela vägen ner till Kvinnoholmen. På utsidan Mörtö-Bundsön blev det kryss upp till sunden vid huset. Nu tog jag inte ett rev i storen utan rullade istället in lite av focken. Allt enligt en revningstabell som förra ägaren lämna efter sig och vad jag har läst om i diverse forum. Jag behöll full stor, men vagnade ner den lite i lä. Det fungerade väldigt bra. Greyhound gjorde 6+ knop VMG mot vind med ganska litet tryck på läskrovet. Dessutom var det en barnlek att skota hem focken i slagen. Förut har man fått kämpa för kung och fosterland för att få in focken. Nu gick det utan nämnvärd ansträngning.
På benet upp till Dalarö igen kunde jag sträcka med lite marginal. Genom Dalarö-Korsholmen blev det kryss, kunde sträcka upp till Gunnarsholmen och efter ett par slag sträcka upp till Björnö. Jag seglade hela vägen till Gumsen där jag tog ner och fällde ihop skroven.
Det blev en jättefin segling med strålande sol hela tiden.
Då var Greyhound riggad och klar för att seglas. Bom och storsegel sattes på plats i söndags och focken hissades upp idag. Det är många långa tampar och skot som skall träs på plats varför det är tidskrävande att rigga allt. Sen att båten är uppdelad på tre skrov gör saken inte lättare. Nåja, skönt när det är klar så man kan koncentrera sig annat. Städa och tvätta tex då båten har blivit ordentligt smutsig efter påmastningen.
Fredagen innan andra sjösättningshelgen på klubben var 1:a maj, så vi passade på att masta på. Dåligt väder gjorde att det inte var någon trängsel till mastkranen. När vi skulle plocka fram masten kom mamma och pappa förbi och hjälpte till. Det var lite bökigt att ta fram master då klubben har lagt en stor grushög mitt för gången där vi brukar rulla ut masten. Med hjälp av gemensamma krafter, bockar och mastvagn fick vi till slut ut masten och kunde rulla ner den till plan för att hänga på alla saker. Masten tvättades, fall träddes i, backstag sattes fast, vindvisare skruvades på plats och flaggor hissades upp. Allt gick som på räls. Vindexen skruvade vi fast ordentligt den här gången. Förra året vilade den bara ovanför skruven man sätter fast vindexen med. Efter att ha hämtat båten var det dags för lyftet. Vi satte ner masten lugnt och fint och tog sedan tag i det bökiga förstaget. Först gick det inte att få till det då masten lutade för mycket framåt så trycket på förstagsinfästning blev för stort. Då satte jag fast ena backstaget på den sidan som masten lutade åt och kunde då försiktigt resa masten upp med kranen. Då gick det lättare. Efter att båda backstagen var fastsatta drog vi ner alla fall till sittbrunnen, monterade backstagssträckare och åkte tillbaka till bryggan. Det tar längre tid än vad man tror när man mastar på. En hel dag får man räkna med. Synd att det regnade lätt till och från. Annars var det rätt så behagligt i luften.
